Till er som tyckte förra inlägget var konstigt:
Jag vet det känns som man hoppar direkt in i ett stycke, men läs gärna!
Gud vad jag saknar b-ponnytiden egentligen.
Men det kändes verkligen som att det var dags att gå över på större ponny, men jag
glömmer aldrig, aldrig, verkligen aldrig bort när jag och Flying Labolina kom 2:a i nat MSVB i Gagnef
2010. ALDRIG glömmer jag känslan! Jag kommer fortfarande ihåg banan och kan fortfarande
tänka mig den i huvudet hinder för hinder hur det kändes, och efter sjuan hur jag drog efter andan och insåg att
jag fortfarande var felfri. Sen efter sista hindret hur jag kastade mig över Labolinas hals och fortsatte i full galopp mot utgången och glädjetårarna strömmade inombords (har ganska svårt att uttrycka mig ytligt elr vad man säger nämligen). Eller en anna upplevelse var när jag och Munsboro Senator fick får första felfria LA och jag kom 2:a. Jag var 10 år då och jag red såå långsamt i omhoppningen, ungefär 18 sekunder långsammare än hon som vann.Här kan jag också fortfarande minnas känslan, jag kommer ihåg hur gärna jag ville vara nolla och i omhoppningen tog jag ut svängarna nästan mer än i grunden, alla undrade nog vad jag höll på med, men felfri var jag och undrade om det fanns nån gladare tjej på hela jorden. Då tänkte jag inte ens tanken på att hoppa MSVB och visste då inte att jag skulle uppleva samma känsla fast tusen gånger starkare. Min känsla jag hade i Gagnef och ridningen jag red och ponnyn jag satt i sadeln på - en 7:årig liten ponny (126,9 cm) - det var nog "once in a lifetime". Gud jag börjar gråta nu när jag tänker på hur kul jag har haft det under B-ponnyåren och aldrig mer kommer få uppleva dom igen, bara i tankarna. Jag tänker på åren hela tiden, varje kväll när jag ska somna tänker jag på Gagnef och alla andra roliga tävlingar. Jag kommer aldrig mer få uppleva detta. Det är sorgligt skulle gärna förbli liten och max 13 hela livet om jag hade kunnat, men nu är det inte så och jag tar det ganska bra eftersom jag har Sveriges bästa fälttävlansponny hemma och en otroligt fin och go kille på 5 år att jobba med. Annars vet jag inte vad som hade hänt inom mig, jag vet inte om jag skulle klara mig utan hästarna faktiskt, dom är mitt liv, min livsstil, inte bara min hobby. Jag lever för hästar! Och så är det verkligen!
Har nog aldrig varit lyckligare!
På sorunda LA, 10 år ;)
Kommentarer
Trackback
