Just nu sitter jag och tittar på gamla filmer från min och Labolinas tid. Och jag blir helt häpen över hur smidigt och lätt hon hoppar 1meters hindren, hinder över huvudtaget bara skuttar hon över oavsett höjd! Det var alltid så himla ROLIGT med Labolina. Jag vet inte vad vi hade för förväntningar på henne när hon kom men på 1 halvår hade vi tävlat och kvalat till MSVB och debuterat. Helt fantastiskt! Jag hade alltid så himla bra känsla på henne och när allt stämde så blev vi alltid placerade i toppen. Under 2010 vann vi massa LA och jag hade med Labolina ca 13 felfria LA, och mååånga placeringar upp till MSVB. Men våran bästa merit var när vi kom 2:a i nat MSVB i Gagnef, det var den bästa rundan JAG gjort någonsin också, av alla hästar jag någonsin tävlat. Och det sämsta med den var att mamma glömde filma! Jag grät när jag gick i mål, det var en helt aotrolig känsla jag kan inte beskriva den med ord. Då kanske det är någon som tänker: men det är ju många som klarar msvb felfritt, det var väl inte så himla stort...

DÅ säger jag: Labolina var 7 år, JAG hade tagit upp henne till B-ponnyernas svåraste klass och ridit felfritt kommit 2:A MOT C-ponnyer, det var svårt, det var nationell tävling, det kändes högt, jag hade den minsta hästen, jag var sjuuukt nervös innan start! Enda felfria B-ponnyn och det var flera c-ponnysar som inte blev placerade för att de red för långsamt trots att de var felfria!

Jag kan fortfarande memorera banan, hinder för hinder hur det kändes och hur jag tänkte.

Min tränare sa faktiskt att om Labolina hade kunnat få växa med hade jag aldrig behövt någon annan häst. DET var en komplimang man blir väldigt väldigt glad över! :D